Skriv ut	Nästa
	Från: Ragnar Åhsgren Hej! Jag hittade er sida på internet, men hade svårt att nå er på telefon. Anledningen till att jag kontaktar er är att jag jobbar som reasercher för SVT:s program "Känsligt läge" Just nu förbereder vi säsong nummer tre efter en tids uppehåll. Känsligt Läge är ett program om våra liv och våra relationer. Målet med programmet är att skildra dom skeenden i livet som vi tror är viktigast, dom saker som vi alla går igenom och som vi grubblar mest över. Vi vill inte ge svar på några frågor utan försöker ge många människor chansen att dela med sig av sina erfarenheter. Programmet har en dokumentär prägel, och handlar om vanliga människor. Vi söker nu någon/några som är mitt uppe i en separation/ skilsmässa. Programmet kommer att behandla frågor som hur skilsmässan påverkar omgivningen? / Kan man hitta en neutral situation, anske t.o.m. vänskaplig. Hur ser framtiden ut, slutar man tro på kärleken osv. Vi är medvetna om att det är ett känsligt ämne att dela med sig av, men vi tror att det skulle vara av stort intresse för våra tittare. Det vore jätte bra om ni kunde höra med era besökare om någon är intresserad av att ställa upp. Om ni vill veta mer, ring eller maila mig! Tel. 08-784 36 37 Mail: ragnar.ahsgren@svt.se Tack så mycket!
	Svar: Bäste Ragnar Åsgren! Tack för e-brev med förfrågan om jag kan hänvisa Er till par, som håller på att skiljas. Jag har många sådana par-säkert också många som skulle kunna ställa upp i Ert program. Det som gör mig lite bekymrad är målsättningen Ni har med programmet. Ni ser tydligen separationer endast ur de vuxnas perspektiv. Finns det något sätt att skiljas och fortfarande vara vänner? Går det att tro på kärleken igen? osv. En skilsmässa i ett parförhållande där det finns barn har åtminstone tre aspekter. Dels den som Ni tydligen helt fokuserar Er på-men också-och framför allt -barnens och samhällets aspekter. Hur det går med två vuxna människor, som först frivilligt har valt varandra, sedan fått barn tillsamman och som sedan väljer att gå skilda vägar är förhållandevis ointressant. Kärlek är inget man tror på, utan något man genom hårt arbete, vettiga principer och uthållighet tillför sig själv och den andre under hela sitt levnadslopp. Den största belöningen är just att tillsammans med en annan person få se nästa generation växa upp och själva gifta sig och få barn i ett någorlunda stabilt samhälle. Samhället är helt beroende av stabila parförhållanden. Ett samhälle där föräldrar utan större tvekan upplöser sin familj och sedan förväntar sig att omgivningen skall ställa upp med resurser för att lösa konflikter, uppfostra barnen, försörja familjen och göra de uppgifter, som föräldrar sedan urminnes tider har gjort, är mycket illa ute. Jag skulle vilja säga att vi i Sverige är i ett känsligt läge eftersom vi har den största pararupplösningen i världen, de flesta samboförhållanden-som vi inte ens registrerar när de upplöses-och den lägsta giftermålsfrekvensen i världen. Det behövs tre generationer-som håller ihop och stöttar varandra -för att ett barn skall få de uppväxtmöjligheter som den mänskliga hjärnan kräver för att utvecklas. Det är ett samhälles uppgift att göra detta faktum klart för så många människor som möjligt-så att inte människorna förleds att tro på "lyckliga" skilsmässor. En skilsmässa kan bara utvärderas, när all de tre ovannämnda aspekterna tas med och när det har gått nittio till hundra år efter skilsmässan. Jag skulle föreslå att Ni i redaktionen går tillbaka till så gamla skilsmässor och följer upp de barn och det samhälle, som har utvecklats i dessa skilsmässors kölvatten. Där har Ni verkligheten. Huruvida någon nu avliden förälder, som skilde sig för nittio år sedan trodde på kärleken igen eller inte torde vara av minimalt intresse. Med vänlig hälsning Eva Sternberg Familjerådhuset AB