Vid Vänerns strand

Livet är ett sexuellt överfört tillstånd med dödlig utgång. De viktigaste förhållandena i livet är helt lika för alla människor. Men vi som bor i västvärlden lägger ner en stor del av vår energi på den lilla del som är olik Vi fokuserar på olikheter i hudfärg, kön, utbildning, ålder, börd, ja alla dessa detaljer tar nästan hela vår uppmärksamhet. Vi är som en besvärjelse. Olikheterna upphöjs till livsmål. Vi känner oss överlägsna eller underlägsna beroende på faktorer, som har med dessa små olikheter att göra. Vårt samhälle är dödsförnekande. Det vi alla delar lika: vissheten om varje människas förestående död, har vi förträngt. Vårt sätt att se på livet har istället betonat ovidkommande skillnader. I dödsförnekelsen ingår till slut också en oförmåga att känna med andra, att förstå utsatthet, nöd och flykt. Mitt i välfärden har vi blivit oförmögna att känna ödmjukhet, hopp och gemenskap. Vi har vänt traditionen ryggen och vi har strukit tankar på Gud i vår iver att förneka döden. Vad som händer efter döden behöver ju den inte bry sig om, som tror sig odödlig. För ungefär tjugo år sedan beslöt jag att ta min rädsla för döden i hornen och börja gå i kyrkan. Jag hade kommit fram till att jag inte ville läggas i en plastpåse och skickas direkt till krematoriet efter död. Jag ville ha en kristen begravning. Jag tyckte då att det inte var mer än rätt, att jag också skulle vara kristen i livet och gå med min kropp till kyrkan även när den var levande. Inte föras dit för första gången efter döden. Gemenskap mellan människor skapas, när vi träffar de djupare skikten av våra personligheter. När vi kommunicerar om de gemensamma villkoren i livet. Den fruktansvärda katastrofen i Östersjön - i Trälhavet har gett oss en möjlighet att bortse från den ytliga delen - det som skiljer oss åt. Vi har fått ett djupare perspektiv. Kyrkorna har fått fylla sin urgamla funktion. De är fulla av människor. Där jag bor i Dalsland finns utmed Vänerns strand fyra små vitkalkade kyrkor från 1200-talet: Holm, Järn, Grinstad och Gestad kyrkor. De byggdes alla fyra efter en svår sjöolycka i Vänern vid den tiden. Människorna som bodde vid stranden hade farit i flera båtar till Kållandsö och den enda kristna kyrkan i närheten, för att begrava en anhörig. På vägen hem omkom alla i begravningsföljet i vågorna. Då beslöt de överlevande att bygga flera kyrkor vid stranden, så att katastrofen aldrig skulle upprepas. Tack vare våra förfäders energiska beslut finns dessa kyrkor nu för oss, som bor i Dalsland, att gå i. Vi som lever idag och är med om Estoniakatastrofen kommer att dra lärdom av den till lärdom för kommande generationer - även flera hundra år från nu. Det är min förvissning. Något annat är inte tänkbart. Göteborg den 3 oktober 1994

Skriv ut